Scandinavian Mountain Men

Menu

Scandinavian Mountain Men
Recommended reading
Contact
Scandinavian Fur Traders
Discussion
Grade the trade
Getting started
Gallery
PR 2017 (Updated!)
News (2)
Articles (57)
Calendar
Trade blanket
Journals
Members

Related

Links
Email a friend
Vote
Create your indian name
Find injun

Articles / Old Ephraim Trail -2010

Published: 2010-06-21
Category: Camps, Treks & Adventures

Under försommaren 2010 samlades en trio bestående av två SMM-medlemmar och Peter från Packstation Högfall, alla med sadelvana som gemensam nämnare. Detta för att tillsammans genomföra en långritt i den mellansvenska vildmarken.

Här följer Charlie "Mule skinner" Blomqvists dagboksanteckningar från detta äventyr. Läs och njut!


Dag 1.
Äntligen sadlat, packat och på trailen. Peter från packstation Högfall, SMM broder Richard och jag själv tillsammans med 3 ridhästar 2 packhästar och min ögonsten; Daisy the mule.

Vi skulle rida genom det sista i Värmland (påbörjades under Wolf pack Track) vidare upp till Dalarna och eventuellt en sväng in i grannlandet Norge. Turen var beräknad till ca:10 dagar, avståndet var totalt oväsentligt då det var resan på gamla klövjestigar skogsvägar och gränsturer som lockade.

Tilbaka till dagens etapp, som gick upp på Slättnehammaren i riktning NV, vilket gav oss utsikt över Klarälvsdalen med Branäsbergets topp klädd i snö bakom oss. Tillåt mej säga att säga detta är naturpornografi utöver det vanliga och med 2- och 4-benta vänner som sällskap kan ingen man köpa eller uppleva större tillfredsställelse för själen.

Vi red, skrattade och pratade lite mer än man brukar göra, och vi trivdes gott. En syn för ögat var en utsväng till Digerfallet vid ån Tossan, där vattnet störtade 100-120m i en naturstensränna. Ett kaffestopp gjordes längre norrut vid samma å, och alla vilade en stund inför dagens sista etapp. Väl framme grillades bisonkött, bröd bakades och whiskyflaskan gick runt. Alla njöt av brasan, maten, tystnaden och våra nöjda hästar mumsande på sitt. Vi hade ridit 1:a dagen i solsken mot nya äventyr, och med kvällsteet bredvid pennan avslutar jag med: "GÖTT LIV" eller som Peter sa: "märkligt det här, i stan försöker folk överleva, och vi LEVER."

Dag 2.
Vaknade utvilad av strålande solsken och trodde jag kunde smyga igång med frukosten men ack ack, Peter och Richard var även de nyvakna och "njöt" av fågelsången. Vi åt våran frulle, packade upp i lugnt gemak, sadlade ridhästarna och begav oss. Även denna dag bjöd på fantastiska senarion, bestående av Värmlands vildmark. Vi fann gamla timmerstationer och spår av gamla byggnader som naturen börjat ta tillbaka. Till vår glädje kom vårat läger upp innan regnet övergick från sparsamt dugg till riktigt regn. Det blev lite fixande med utrustning innan John Blund. Vi var ju mätta och hyggligt torra, så att klaga i våra varma bedrolls vore onödigt.

"Tror vårat snarkande håller varg och björn borta även denna natt", och eftersom vi såg alldeles färsk vargskit var väl de också mätta, björnen får vänta tills vi kommer in i Dalarna vilket blir imorgon. By the way, björnskit är lätt att känna igen! Ser ut som chokladpudding med skosnören och rester av gortex…gammalt trappertrick.

Dag 3.
Morgonen var som vanligt härlig men avbröts plötsligt av Peters solodans med tillhörande sång "ant’s in the pant’s". Peter hade nämligen satt sig iförd endast kallingar på en tuva med myror, och dessa små gynnare hittade raskt väg till det heligaste. Vi fick en mycket snabb genomgång av de vanligaste svordommar som finns på danska. Detta hade som en god vän hade sagt: ”ett stort underhållningsvärde”. Väl uppe i sadlarna red vi uppför och åter uppför varpå vi kom till ytterligare en backe. Det kändes som om vi snart var på väg upp bland molnen. Grå-Lars eldpallskoja var en plats där vi lunchade hästarna och oss själva. Denna typ av byggnad är en efterlämning från svunna tider (1800talets början)där man övernattade efter dagens huggning i skogen. Här bodde 12-15 gubbar i 2veckor med blöta kläder och fuktiga seldon i en liten timmerkoja på 15 kvm vintertid. Måste varit jävligt tufft, men det var hårda gubbar de som stog ut.

Turen gick ett stycke till, där som på beställning en grön äng uppenbarade sej, och en bäck låg ett kort stycke därifrån. Hittar man en plats som är så här perfekt slår man läger. Här kunde hästarna äta sej riktigt mätta och vi arma krakar fick äta bisonkött för 3:e dagen i rad. Nisse som av hälsoskäl (en satans höft) inte kunde deltaga på ritten hade lurat ut hur han med bil kunde komma nära, och med sin sambo kom de till allas glädje för att deltaga vid kvällsbrasan. Nisse och Bibbi lämnade oss och natten kom till oss med sitt lugn, och nu kom den där längtan efter en varm godnattkram från min älskade Trine där hemma som sköter allt när jag "måste bli ett med naturen" Nattinatt.

Dag 4.
Godmorgon eller ska vi säga ”whow whow now”. Jag for nämligen ut ur min bedroll och morgonslummer i racerfart. Anledningen var att Daisy höll på som bäst med ett av sina stunttrick. Peter hade varit vänlig att ge hästarna sitt morgonkorn med salt och mineraler. Vi har med såkallade kanister, vilket är en slags foderhink i canvas som man hänger bakom öronen i en läderrem. En mycket fyndig pryl med multifunktion. Daisy har ätit ur en sådan här otalt med gånger men denna gång skull hon ha de allra sista kornen i botten, så hon körde mulen mot skyn och de sista rann in i munnen, men usch vad otäckt när kanistern plötsligt anföll ovanifrån. Så var cirkusen igång, men allt lugnade sej lika fort som det uppstod. Nu var det lugnt i lägret och alla fortsatte med morgonrutinerna.

Så var vi igång igen efter en lazy morgon, turen gick för stunden västerut mot en myr där man enligt utsago skulle kunna passera i kanten. Men vid närmare undersökning var vi lite tidiga på säsongen vilket innebar för mycket vatten. Men björnspår fanns det, och tydliga som en dagbok var dom och detta var bara ca:2.5-3km från där vi sovit föregående natt. Häftigt va! Vi vände och tog en annan väg och den var lika vacker den som allt annat vi sett. Plötsligt brakade det till. Rickards ridhäst, en annars trygg och stadig sådan, bokstavligen for i taket och helvetet brakar loss. Det hela orsakades av en bromms-j…l, rätt i skapet på hästen, ”so there was no time to roll a ciggarette”.

Vi lunkade på till ett gammalt säter där hästarna än en gång fick det efterlängtade gröngräset. Själva åt vi rökt fläsk och typ "pannkakor" vilket avrundades med färsk frukt draperad med whisky(passar till mesta). Himlen var ansträngt röd och en kungsörn hade cirkulerat över oss under en halvtimma. Här var vi NU, vi små människor i en så stor vildmark. Nu ska det bli gott att krypa in under bisonfällen vill jag lova.

Dag 5.
Natten hade varit ganska sval men inte minusgrader. Idag blir det vilodag, hästarna ska beta och ha det gott. Vi 2-benta har tid med ordentlig hygien, vilket är otroligt skönt och så förbannat kallt att jag inte finner ord för det. Tid finns även till att fixa med all utrustning, borsta sadelfiltar mm. Sådant som gör att man har "koll på utrustningen"

Vad sägs om Sälenfjällen i NO riktning, Trysildalen med Trysilälven (som svenska sidan blir Klarälven), och som krona på verket; Trysilfjällen som stolt visade upp sina snöklädda toppar. allt detta upplevt från hästryggen. Att en sådan här dag fixa lite extra till fikat brukar uppskattas, så lite upphittade rabarber fick vara grunden till en paj, eller ska vi säga pajliknande bonus, i vilket fall resulterade det hela i paltkoma, eller ska vi säga pajkoma…

Vinden och solen vaggade mej till en liten tupplur. Älven som rann precis bredvid bjöd på lite eftermiddagsfiske men idag blev det inget napp. Kvällen var lugn och vi kröp till kojs tidigt.

Dag 6.
Morgonen var som vanligt, och efter en stund var vi på väg. Västerut låg den massiva bergskedja som skiljer våra länder, och däremellan dalar med de så livsgivande vattendragen av olika storlekar. I denna miljö red vi ett gäng timmar och plötsligt var vi där, Norska gränsen! Vi fortsatte västerut och sedan norrut (bara så ni vet var vi var). Vi byggde ett litet nattläger, gjorde en eld och kaffet var ett faktum. Peter gick och skulle fylla våra vattencantiner varpå han återvände med ett stort leende och utbrister: ”Jag har hittat det!”. Vi släppte vad vi hade för händerna och följde Peter till vad man kan kalla en paradisliknande glänta. Där sökte sej vattnet ner i en 2-3 meter bred bäck med små dammar som blev naturliga vattenansamlingar som fylldes och sökte sig neråt till nästa osv. Den totala fallhöjden var ca:12-15m och man såg tydligt att fler hade hittat detta paradis såsom bäver, älg och mink. Min spontana kommentar blev: ”Så otroligt vackert… och gratis!”.

Nu är vi här, byggt läger och övernattar i främmande land, vem kunde tro detta när jag och Richard började rida tillsammans. Vi har i stort sett ridit från Halland till där vi är nu, på stigar och små skogsvägar, visst har vi fått befinna oss på asfalt emellanåt, men vårat måtto har varit ”ingen hjälp utifrån och så långt från andra människor som möjligt”. Vi kommer naturligtvis fortsätta nästa år, antingen väster eller norrut. Den som lever får se.

Tystnaden bröts av ett totalt fnissanfall: Richard trampar omkring och sätter en picketline varpå han ropar: ”jag har fått sockerfeber eller va fan det heter!”. Ännu ett begrepp att ta till sej, eller? Det blev en minnesvärd kväll där vi löste alla världsproblem, pratade musik( Peter har ett intressant förflutet i den världen) och en massa bus från förr där undertecknad hade en del att tillföra. Kaffepottan hölls varm länge denna kväll innan vi slutligen blev John Blunds slavar. Men innan vi kunde sova fick vi röka ut de norska myggen som fått smak på svenskblod.

Dag 7.
Vaknade till en strålande sol, Richard och Peter sov ännu. Jag gick ut samlade ihop torrt gräs samt småkvistar och lät flinta och stål ytterligare en morgon göra den så efterlängtade elden. Frukost, packning, sadling och österut mot moderlandet red vi. Vi besökte bl.a. Röjdenkorset, vilket är ett "naturligt" fenomen som upptäcktes på 1850-talet (men är förmodligen äldre än så). Det finns olika teorier om denna plats men en sak är säker; hästarna ville inte gå fram, och märkligt är det, rentav spooky! Velgunaberget är en annan plats där oförklarliga saker har hänt vilket även detta finns dokumenterat. Ivona Julia var en omtalad kvinna som ansågs vara kunnig i svartkonst. Hon kallades häxan på finnskogen. Folktron och sägner är klart utöver det vanliga här, och för den intresserade finns här mycket att utforska. Fast det är inget för mej, jag vill ju sova på nätterna.

Frampå eftermiddagen kom vi fram till en gammal finngård med rökstuga och små fähus, en riktig kulturskatt bevarat av den lokala hembygdsföreningen. Heder till dessa människor som bevarar och förvaltar det som så lätt faller i glömska. Myggen gjorde även denna kväll sig påminda, varpå undertecknad gör ett huckle av sin bandana. Då Richard börjar gapskratta; ”Du ser ju för fan ut som en kärring som bor här på skogen, skäggig och jävlig”. En sak är då säker, skrattet är aldrig långt borta i detta sällskap.

Dag 8.
God morgon! Vaknade tidigt på min brits i den 200åriga eldpallkojanm, stökade med the, kaffe och satte degen till morgonbrödet helt ovetande att det skulle bli sista morgonen med gänget. Gubbarna vaknade och rutinerna vad som skulle göras med hästar, läger och allt däromkring har infunnit sej väl i gänget. När allt var packat och klart visar det sej att Gandalf markerar (Peters polle); ”Satans! Vad gör vi nu?”. Av med sadel och konstaterar efter rådslag med varandra att Gandalfs resa är slut här och nu för denna gång. Vi får lägga om den sista rutten och hämta våra grejor med jeep. Peter sadlade Cassi pige och av det bar. Vi red genom bäckar, åar och gammelskog. Väl där inne hittade vi spår av "old Ephraim”d.v.s.björn. Han hade rivit av barken av några granar och kliat sej. Det här beteendet har även ett annat syfte; om dom har en skada eller dylikt vill dom komma åt kådan vilken är antiseptisk(grankådssalva finns att köpa), smart va?

Efter en mödosam ritt var vi framme och vi kunde släppa hästarna hos en god vän till Peter (Tack Leo) varpå vi hämtade vår packning med stinkande hjulförsedda monster som tyvärr är ett måste. Nu kände vi att verkligheten hade kommit ikapp oss och det var lite snopet att avsluta så här 13km från vårat "mål", men det finns inte i våran värld att äventyra hälsan på någon deltagare, oavsett om det är människa eller djur. Men jag svär på att vi säkert kommer att rida de där 13km vid ett annat tillfälle. Oavsett detta fick vi en mycket trevlig avslutning på äventyret ändå. Hemma hos Peter väntade nämligen Ea med en välsmakande måltid, och Liv (Peters dotter) var mer än glad att få ha sin far hemma, härligt.

STORT TACK till mina goa vänner som var med på trippen:

·Peter Vester med ridhästen Gandalf och packhästen Cassie pige
·Richard Skogh med ridhästen Acke och packhästen Elon
·Charlie ”Muleskinner” Blomqvist med ridhästen ChaRie och mulan Daisy
·Med på turen var även Buck, en australian sheppard med stor personlighet.

Gud är god men hästarna fick vi binda själva. See ya down the trail!

-Charlie “Muleskinner” Blomqvist


PS.Old Eprahim visade sig en dag efter det att vi lämnat området. Han roade sej med att jävlas med traktens hästar och kom med på bild, vilket publiserades i expressen. DS.
© Copyright 2006-2016 | 1634816 pageviews since start 2006 | Sign in