The Enlistment från “River of the West”
“Trappers finns i två klasser, den anställde och den fria trappern. Den första anställd för jakten, den senare, försedd med djur [riddjur] och fällor av bolaget, ersätts till ett fastslaget pris för hans skinn och pälsverk. Det finns även trappern som är ”on his own hook;” men denna klass är väldigt liten. Han har sina egna djur och fällor, jagar där han känner, och säljer sina pälsverk till den han behagar.”
-George Frederick Ruxton
De flesta inom buckskinning-hobbyn i Skandinavien har hört begreppet free trapper. Ett begrepp som utstrålar just det många lockas av inom ”vår del” av amerikansk historia. Kan någon vara mer självständig än den som både är trapper och fri mitt ute i vildmarken?
Den fria trappern symboliserar i mångt och mycket den nutida sinnebilden av en mountain man, pälsjägaren som verkade i Klippiga Bergen. Det är kring den fria trappern som myten och legenden om mountain men formats. Gärna ensam, i full indianmundering, med långt skägg, hawken-bössa, en green river kniv…enligt myten då.
Vad var då en ”free trapper” egentligen och vilken trapper var då inte fri?
Kortfattat kan man säga att ”free trapper” eller ”freemen” som man ibland använder synonymt, var den grupp som beskrivs som toppskiktet i det hierarkiska klassystem som pälsjägarna delade in sig själva i. Denna klassindelning är i sin tur direkt knuten till den relation, eller snarare det avtal, man som trapper hade med pälsbolagen.
Klasserna som denna artikel ska titta närmare på kan även betraktas delar i en potentiell karriärstege . För en oerfaren ”greenhorn” kunde resan upp i trapper-hierarkin se ut som följer:
Camp Keeper → Company man → Free Trapper (Skin Trapper) → Free Trapper (On his own hook)
Vi börjar längst ner.
Camp Keepers
Camp Keepers, eller lägerskötare, hade andra huvuduppgifter än trappern och hamnar därför i vad man skulle kunna kalla för en underklass gentemot dem. De utgjorde trots sin låga rang en väsentlig del av pälshandels maskineri, både i antal och till nytta. Så de förtjänar att få sin roll förtydligad.
Många började sin pälshandelskarriär just som camp keepers. Den i sammanhanget kända doldisen Osborne Russell, mannen bakom ”Journal of a Trapper”, befann sig 1835 vid det sprillans nya Fort Hall. Han var fortfarande ny i branschen, en greenhorn, och när han i mars anslöt sig till ett nytt jaktlag, fick det bli som just camp keeper.
Warren Ferris bedömer i sin fenomenala skildring att ungefär 150 utav de totalt 300 män som utgjorde den totala jaktstyrkan i Klippiga Bergen, var anställda som just camp keepers. Washington Irving hävdar å sin sida att ett ”…trapping party [jaktlag]; när det är rätt organiserat, består av två tredjedelar trappers … och en tredjedel camp-keepers.” En ansenlig del av manstyrkan oavsett.
I arbetsbeskrivningen för en camp-keeper (om sådan fanns) skulle det kunna stå: Du ska utföra ”…alla uppgifter som krävs i lägret, så som matlagning, beredning av bäverpälsar, tillverka läderremmar, packa ner, packa upp, vakta hästarna etc…” (Ferris) Det ingår även bland dina uppgifter att du ”…sätter upp tälten, tar hand om hästarna och gör allt det som indianerna normalt tillskriver sina kvinnor.” (Irving)
Genom att camp keepern utförde sina uppgifter var det möjligt för trappern att helt kunna fokusera på sin främsta uppgift; fånga bäver.
BEAVER-DAM från “River of the West”
Hired hand/Company men
Den anställde trappern, bolags-mannen, ansågs tillhöra den lägre av de två trapper-klasserna. De flesta idag kända pälsjägarna som verkade Klippiga Bergen var ”company men” i någon form under hela eller delar av sin karriär. Många av dessa kändisar fick så småningom ledande roller och några blev till och med delägare i bolagen (se bl.a. Rocky Mountain Fur Company).
En anställningsannons från 1823, om man nu kan kalla den för det, löd:
” MOT KLIPPIGA BERGEN. Annonsören önskar engagera etthundra man för att följa Missourifloden till Klippiga Bergen. Där ska de anställas som jägare. Som kompensation till var man som passar för uppgiften kommer $200 per år att utgå för hans åtaganden… Ashley & Henry”
- Missouri Gazette and Public Advertiser, Jan 18,1823
Förutom lön blev bolags-männen även”… försedda med vapen, hästar, fällor och annan rekvisita.” (Irving) Det man ansågs behöva för att utföra sitt yrke med andra ord. I gengäld var de "…förbundna att utföra varje uppgift som anställningen kräver av dem, så som jakt, fällfångst, lasta på och lasta av hästarna, stå vakt och i korthet, allt slit som krävs i lägret. Detta är den anställda trappern.”.(Irving) Gränsen mellan trapperns och lägerskötarens uppgifter var inte glasklar med andra ord.
I bergen betalades inte lönen ut kontant, utan den noterades som tillgodo i bokföringen. Allt trappern sedan ville köpa, som inte redan ingick i avtalet, drogs av mot den ackumulerade lönen. Han var därför tvungen att vända sig till det egna bolaget även om konkurrenterna hade ett bättre pris på det han ville ha. Med tanke på de ”bergspriser”, som var resultatet av bolagens enorma påslag på alla varor, var det inte ovanligt att potentiellt överskott i slutändan förvandlades till en skuld.
Free Trapper (Skin trapper)
Den högst rankade i trapper-hierarkin var som sagt den fria trappern, men för att göra det en aning mer komplext så delades dessa in i två underkategorier beroende på hur fria de ansågs vara. Återigen är det relationen till pälsbolagen som avgör. Den lägre av dessa kallades ”skin trapper”.
George Ruxton beskriver:
”Det finns en lägre klass, som, antingen av försiktighet eller fattigdom, kommer till dessa farliga jaktmarker utan hästar eller utrustning, och ekiperas av pälshandlaren. Dessa, likt den anställde trapper, är förbunden att anstränga sig till sitt yttersta i sin jakt på bäver, vilka, utan att flås, lämnas in vid pälshandlarens tält, där ett förutbestämt pris för varje skrivs in som en kredit. Trots att dessa generellt inkluderas under samlingsnamnet free trappers, har de den mer specifika titeln skin trappers. ”
Den berömde trappern Joe Meek tillhörde under en period denna grupp och beskrivs genom sina memoarer inför vårjakten 1833: ”Detta år steg Meek en grad över den anställde trappern, och blev en i gruppen benämnd som skin trappers. Dessa, precis som den anställde trappern, är beroende av att bolaget utrustar dem, men de får inga vanliga löner som de andra får. De jagar för sig själva, under förutsättning att de säljer sin bäver till det bolag som utrustat dem, och ingen annan.”
Just ”jagar för sig själva” ska vi återkomma till. Innebörden i just detta fall bör nog tolkas som att skin trappern själv fick välja sina jaktmarker som övriga fria trappers (i motsatts till bolagsmannen). Fast då med förbehåll att all fångst gick till det bolag som utrustat honom tills skulden var avbetalad.
Free Trapper/Freemen (On his own hook)
Så var vi äntligen framme vid den friaste av de fria. Toppskiktet. Den som enligt mångas uppfattning personifierar en äkta mountain man. ”On his own hook”, som denna grupp av fria trappers benämns, är ett svåröversatt uttryck som troligen kom till för att påvisa deras självständiga särställning. Kanske är ”utan anställning” ett bättre försök än ”på egen hand”.
Som uppvärmning inför detta lite längre avsnitt kommer här något så ovanligt som ett relevant stycke ur en tidig svensk översättning av Washington Irvings ”Astoria”:
”Brugiere tillhörde en klass bäfverfängare och jägare, som på handlernes språk tekniskt kallas frimän. De äro till födseln i allmänhet Canadier, och af fransk härkomst, användas för ett par år af något pelsverks-kompani, men fortfara, vid tilländalupen tjenstetid, att fånga bäfrar för egen räkning, och handla med kompaniet, liksom Indianerne. Härifrån härleder sig deras benämning af frimän, för att skilja dem ifrån bäfverfängarne som tjenat vissa år, och bekomma viss lön eller viss anpart af jagtfångsten. ”
Som Ruxton skriver i artikelns inledande citat; ”…denna klass är väldigt liten…”, och syftar då till antalet. Och även om begreppet ”on his own hook” lätt kan tolkas som ”ensamvargar” var de som frivilligt jagade solo, om än ”on his own hook”, bara en del av gruppen. Trots detta är det kring ensamvargen myten har utvecklats. Många tror därför att en majoritet av alla mountain men var just ensamma. Möjligtvis med en indiansk hustru och några knoddar som enda mänskliga sällskap.
Med det sagt så fanns de, ensamvargarna alltså. ”Old Bill” Williams, eller ”Old Solitaire” är troligen den som är mest känd bland dessa. Ruxton igen: ”Vid detta tillfälle hade han [Old Bill] slagit följe med denna grupp, och tog naturligt över ledarskapet (för Bill vägrade sättas i ok), i motsatts till hans vanliga beteende, vilket var att jaga ensam. Hans karaktär var välkänd. Bekant med varje tum av det avlägsna väst, och med alla indianstammar som bor där. Han misslyckades aldrig med att överlista sina röda fiender, och visade sig generellt på rendezvous, från sina solitära expeditioner, med mängder av bäver, när många grupper av trappers ramlade in till fots, berövade på deras packar [av bäverskinn] och djur utav de indianer, bland vilka old Williams hade lyckats passera osedd och helskinnad. ”
The Summer Rendezvous från “River of the West”
Det fanns alltså ensamvargar, men majoriteten av fria trappers valde ändå att gruppera sig. Både för sällskap och den trygghet det gav. Gruppens storlek var en avgörande säkerhetsfaktor och farorna många. Den tyskfödde läkare och nöjesresenären Friedrich Adolph Wislizenus beskriver efter sin resa till 1839 års rendezvous: ”I små grupper strövar de[freemen] genom alla bergspass. Ingen klippa är för brant för dem, ingen fors är för ström. Därtill är de i konstant fara för fientliga indianer, vars nöje det är att från bakhåll attackera dessa små grupper, plundra dem och skalpera dem.” Detta hot från fientliga indianer i vissa områden fick även annars kaxiga fria trappers, ensamma eller i mindre grupper, att ansluta sig till pälsbolagens stora brigader. Då var även den friaste av fria tvungen att sluta någon form av avtal. Washington Irving beskriver detta väl:
”Ibland, på farliga jaktmarker, ansluter de sig till något av pälshandlarnas läger för beskydd. Här får de anpassa sig till vissa restriktioner, de måste finna sig i att följa de sedvanliga reglerna kring fällfångst, och anpassa sig till sådana begränsningar, och vara delaktiga i sådana generella uppgifter som finns till för att upprätthålla god ordning och säkerhet i lägret. Som motprestation för denna säkerhet, och för deras arbete i lägret, är de förpliktigade att sälja all bäver de tar till den handlare som bestämmer i lägret till ett fastslaget belopp per skinn, eller, om de föredrar att sälja till någon annan, så måste de betala en avgift på trettio till fyrtio dollar för hela jakten.”
Den fria trapperns särställning beskrivs ganska ofta i litteraturen. Inte bara i sitt förhållande till pälsbolagen och andra trappers, utan även för sin livsstil och klädstil. Dock kan det vara svårt att veta hur mycket dessa beskrivningar skiljer sig från t.ex. den anställde trappern. Detta försvåras ytterligare av att många hoppade mellan klasserna. En fri trapper som rånats på alla ägodelar hade inte mycket annat att välja på än att ansluta sig till bolagen, och då hamna i någon av de klasser som redan beskrivit. På samma sätt var det många som blev fria trappers när deras avtal med pälsbolaget löpt ut.
Irving ger denna avslutande beskrivning:
De vandrande vita som beblandar sig under en tid med vildarna har oundvikligen en tendens att ta till sig vilda vanor; men ingen är mer benägen till detta än den fria trappern. Det är en fråga om fåfänga och ambition bland dem att frånsäga sig allt som påminner om ett civiliserat liv, och att anta seder, vanor, kläder och gester [indian sign language?], och till och med samma gångstil som indianen. Du kan inte ge en fri trapper en större komplimang än att övertala honom om att du misstog honom för en indiansk krigare, och ska sanningen fram så är piratkopian komplett.
Legend meets first hand source. Click to enlarge.
Avslutning och fortsättning
Har du orkat läsa ända ner hit hoppas jag att bilden kring den fria trappern och hans kollegor klarnat en aning. Om du vill veta mer om någon av dessa, deras liv, klädsel eller kanske utrustning rekommenderar jag att du följer länkarna i källförteckningen nedan. Läs gärna böckerna i sin helhet om du har tid. Har du inte det kan du alltid slå in det du letar efter som ett sökord i din webbläsare, och vips har du påbörjat din egen research i källmaterialet.
/Sebastian ”Char” Scheler
--------------------------------------------------------
Källförteckning:
- Ferris, Warren, Angus. Life in the Rocky Mountains.
Engelsk version tillgänglig online: http://mtmen.org/mtman/html/ferris/index.html
- Irving, Washington. 1837. Astoria; eller kolonier bortom Klippbergen. Stockholm: Hos L, J. Hjerta.
Engelsk version tillgänglig online: http://mtmen.org/mtman/html/astoria/index.html
-Irving, Washington. The Adventures of Captain Bonneville.
Engelsk version tillgänglig online: http://mtmen.org/mtman/html/bville/
- Russell, Osborne. Journal of a Trapper.
Engelsk version tillgänglig online: http://mtmen.org/mtman/html/ruslintr.html
- Ruxton, George Frederick. Adventures in Mexico and the Rocky Mountains 1846-1847 .
Engelsk version tillgänglig online: http://mtmen.org/mtman/html/ruxton.html
-Ruxton, George Frederick. Life in the far West .
Engelsk version tillgänglig online: https://archive.org/details/lifeinfarwest00ruxtiala
- Victor, Francis Fuller. the River of the West.
Engelsk version tillgänglig online: http://mtmen.org/mtman/html/jmeek/
- Wislizenus, Frederick A. A Journey to the Rocky Mountains in the Year of 1839,
Engelsk version tillgänglig online: http://mtmen.org/mtman/html/wislizenus/
|