Scandinavian Mountain Men

Menu

Scandinavian Mountain Men
Recommended reading
Contact
Scandinavian Fur Traders
Discussion
Grade the trade
Getting started
Gallery
PR 2017 (Updated!)
News (2)
Articles (57)
Calendar
Trade blanket
Journals
Members

Related

Links
Email a friend
Vote
Create your indian name
Find injun

Discussion

Nya diskussioner välkomnas då vi i dagsläget enbart har en äldre upplaga att erbjuda. Den är dock fortfarande högst aktuell. Så läs och reflektera! Vill du göra ett inlägg, eller starta en ny diskussion? Skicka då det till oss så publicerar vi det gladeligen.

-----------------------------------------------------
Vad söker vi - Fredagsmys eller Rendezvous?

När intresset för "buckskinning" grundades i Sverige någon gång på 80-talet var det till stor del det primitiva och enkla som lockade. Förvisso var det troligen inte ”autentiskt”, men ändock primitivt. Att det var en lekplats för vuxna kan inte förnekas, för det är det väl än idag?

När sedan 90-talet kom växte intresset; och t.ex. rendezvouset på High Chaparral tog sina första stapplande steg med fylla och vuxna män i skinnkläder.
Sakta men säkert spred sig fenomenet över landet och andra träffar föddes. Trots detta bibehölls mycket av det primitiva och träffarna riktades i första hand till de som deltog snarare än till de fåtal turister som råkade komma förbi. Näst intill all försäljning riktade sig till deltagarna och hjälpte på så sätt till att folk fick tag i råmaterial och utrustning.

Primitivt, visst är det väl ändå så många ser på vårt delade intresse. Det är primitivt att leva ute under enkla förhållanden. Det är primitivt att laga mat över öppen eld. Men är det primitivt att krypa ner i en sovsäck som lätt klarar av en köldknäpp ner till -20? Är det primitivt att gå till den uppvärmda toaletten och duschen varje dag, eller att rent utav grilla korv till tonerna av gamla godingar.

I takt med att intresset vuxit så har grundtanken, eller det primitiva och simpla fått stå tillbaka till förmån för barnfamiljer, marknadsstånd och turister. Från att ha varit något internt och småskaligt, så har det blivit till en kommersiell attraktion i likhet med vilken julmarknad som helst. Många människor har nu anslutit sig som inte har en aning om att de faktiskt befinner sig på ett rendezvous, som en gång i tiden och fortfarande tillfredställer människor med ett brinnande intresse för just det simpla och primitiva. Från att en gång ha samlat folk med indian- och trapperintresse har det blivit till ett evenemang för folk som gillar själva evenemanget. Att ”dress-coden” är lite annorlunda än sedvanligt är bara en krydda till det som annars blivit till en vanlig familjefest med lekar, korvgrillning och en eller ett tiotal öl då barnen gått och lagt sig.

Vad är då problemet med att folk träffas och har det trevligt? Inget, men det känns som om att det lika gärna kunde varit med scouterna, fotbollslaget eller fiskepolarna. Öppen eld, trevliga människor och fest är ett koncept som inte är svårt att dra deltagare till, och kanske är det här problemet ligger. Det ökande antalet deltagare som egentligen inte är intresserade av vare sig indianer, trappers eller andra historiska amerikanska gestalter blandar ut det tidigare koncentratet till en svag blandsaft.

Vad ska vi då göra? Omdefiniera rendezvousfenomenet till lokala förenings-sommarträffar? Ska vi kanske skapa ett nytt graderingssystem så vi vet hur och vad det är vi söker? Därigenom vet exempelvis barnfamiljer och endast grillintresserade vart de skall vända sig:

1. Familjeträff eller lokal föreningsrendezvous; med inga större krav på tidstypisk utrustning/dress-code/autenticitet, försäljning av allehanda varor, öppet för medlemmar, allmänhet/turister.

2. Rendezvous med krav; på tidstypisk utrustning/dress-code/autenticitet, försäljning av tidstypiska varor och material, öppet för medlemmar, allmänhet/turister.

3. Primitivt rendezvous; där inga kompromisser vad gäller utrustning/dress-code/autenticitet tillåts. Ingen försäljning på plats. Öppet för medlemmar och andra hugade intressenter. Turister kan helt enkelt inte ta sig till platsen.

Hur många av dessa graderingar kan användas på dagens tillgängliga träffar? Blanda in önskemålet om alkoholfritt alternativ så har vi ytterligare en gradering.

Att dessa nuvarande träffar hålls under sommarhalvåret är ju helt naturligt. Vi som engagerar oss i hobbyn övriga årstider ser med spänd förväntan fram emot sommaren och dess träffar. De diskussioner vi har kring en lägereld i november eller januari önskar vi att vi hade på ett rendezvous med likasinnade. Istället möts man allt för ofta av människor som en vecka innan träff lånat ihop kläder, och har gjort så de senaste 10 åren. När söndagen kommer lämnas kläderna åter, och intresset får vila med dem på hyllan tills nästa gång.

Denna fundering kring rendezvous-scenen är ofrånkomlig och en helt naturlig rörelseutveckling. Kanske och förhoppningsvis kommer vårt rendezvous bevittna en utkristallisering där grupper bryter sig ut och skapar egna tillställningar. I och med att ”the shining days” är borta (tänker då på High Chapparalls tragiska utveckling), så har en utbrytning av grupper redan startat. Säger inte att den nuvarande konstellationen rendezvous/familjeträff inte behövs, för det gör det. Bevisligen fyller det behov, inte minst allmänhetens intresse..

MEN vad söker vi? Vad söker du? Vad söker jag? För vår egen del så söker vi inte att fylla våra få dagar där vi kan vältra oss i vårt egoistiska intresse, med avancerad barnvakt och ansiktsmålning. Vi menar inte att vi inte kan tänkas ställa upp för en förenings bästa, för det gör vi gladeligen.. men poängen är att utvecklingen har gått åt helt fel håll. Värdefull tid slösas för att blidka och roa allmänhet istället för personlig utveckling. Fokus läggs på besökarantal och ekonomisk vinning istället för faktiskt deltagande. Summa summarum, när vi äntligen står i våra blöta mockasiner, så gör vi det för att förkovra och tillfredställa vårt eget behov, inte turisternas eller de andra deltagarnas.

Förhoppningsvis kan denna artikel vara en gnista för en fortsatt diskussion kring utvecklingen av rendezvous-scenen i Sverige. Kanske kring en lägereld på ön Hunsen i Älvkarleby? En fråga är dock ofrånkomlig. Varför ligger vi 10 år efter Finland, Polen, Tjeckien, Tyskland, USA m.fl.? Varför har inte vi grupper med Lakota och/eller Crow krigare? Varför har inte vi en brigad av trappers på väg västerut? OCH, varför har inte vi fler French & Indian War intresserade? Har intresset för ”the fur trade” regresserat från att vara ett begynnande genuint intresse till att bara skapa s.k. indian-inspirerade saker till försäljning? Och i så fall, varför har det blivit så? Är det kanske vi svenskar som saknar förmågan att snöa in och bli riktigt nördiga? Troligen inte om man ser till Svenssons övriga udda intressen.

Vi som även efter det att familjeträffen är slut, d.v.s söndag e.m., fortsätter att tänka på, läsa om, tillverka saker från och fascineras av en svunnen epok får allt svårare att mätta den hunger som ett rendezvous en gång mättade. Förhoppningsvis har kanske de som anslutit sig fått upp ögonen för denna underbara hobby. Annars blir kanske de som vill spendera en stund med folk som delar ens udda intresse i en primitiv omgivning tvungna att söka näring på annat håll. Utkristalliseringen kanske ligger närmare än väntat?

Vad skulle Du vilja? Skulle Du vilja se ett mer primitivt och autentiskt Rendezvous?

Skicka gärna ett mail till: info@scandinavianmountainmen.se och säg din mening.

/Char, Mike and Charlie

-------------------------------------------------------

Läsarnas kommentarer
Bidrag till diskussionen du med!

Ni tar upp ett ämne som jag kännt under ett par års tid nu, pratat mycket med Annelie och en del andra i vänskapskretsen. Jag börjar känna mej lite malplacerad i mitt intresse, känner mej inte riktigt "hemma" på rendezvous runt om. Min känsla är att det är alldeles för kommersiellt och lite jippo stämning över det hela. Precis som ni tar upp, så vem gör jag det för? och vad vill ja egentligen? Fast det verkar ju som om behovet finns av denna typ av rendezvous (eller borde det kanske heta något annat? skinn och fjäder partaj?) med tanke på deltagar antalet på träffarna. Fast så blir jag lite kluven oxå, för det är ändå en samlingsplats dit många vänner kommer, som jag vill träffa och umgås med. Men det behöver ju inte betyder att jag väljer bort det en för att ha det andra. För helt klart vill jag utveckla och lära mej mera av det intresse jag har för den gammla amerikanska kulturen och det är inte riktigt rätt plats på något av de rendezvus vi har runt om vårt vackra avlånga land, tycker jag. Det blir nog mer, återigen som du skriver ett tillfälle för att dricka x-antal öl vid elden och sova i tält, och som min kära sambo Annelie säger "känns ibland som om man sitter av tiden". Helt klart skulle jag tycka det vore kul om det åtminstonne fanns ett rendezvus enligt din kategori 3. Jag skulle mera än gärna vilje få ta del av ett sådant, då kanske när jag plockat upp ett och annat, tillverkat en egen utrustning och lärt mig lite mera om ämnet, för det lockar verkligen.

/Jonny Kelly

-------------------------------------------------------

Denna diskussion har redan pågått några år bland en del av oss. Jag, som är en handelsman snarare än trapper, åker naturligtvis på de träffar, där jag kan sälja mina varor - detta är en del av mitt levebröd. Men det utesluter inget av det andra. För när man är på Chaparral, i Älvkarleby eller Strängnäs, så kan man ju ändå sträva efter en del av dessa önskemål/krav/förhoppningar.
Det som finns inuti tälten kan vara vad nu ägarna anser vara nödvändigt, så länge det som är utanför är tidstypiskt. Egentligen är det ganska enkelt - man skall, vilken tid på dygnet som helst, kunna ta ett kort av lägret, och det skall se ut som 1840.
Inget av ovanstående exempel klarar detta krav. Det kräver att deltagarna hela tiden tänker - när man vill grilla korv skall inte färgranna plastpåsar fram, ketchup- och senapsflaskor skall inte finnas, ölburkarna skall inte finnas. Gå ut på dessa rendezvous kl 5 på morgonen, titta på drivorna av ölburkar, se på alla plastförpackningar, kvarglömda plastflaskor osv. Den här glädjen man bör känna av att vara delaktig i en sådan här fantastisk hobby/intresse/livsstil, förbyts ganska så fort i en känsla av irritation och besvikelse.
Vi är några som har startat ett rendezvous här i Vänersborg, enligt modell 2. Vi hade vår första träff förra året, och vi gjorde en hel del fel. Vi hade tänkt till innan, men ändå fanns det alla dessa plastförpackningar, spritflaskor, felaktigt möblemang, öppna tält med väl synliga dieselkaminer etc. Det kändes inte bra - vi hade gått ut med väldigt klara riktlinjer, men ändå klarade vi inte själva av det. I år kommer det att bli bättre, annars kan vi lika gärna lägga ned hela evenemanget...
I början av maj var jag på ett litet rendezvouz i norra Värmland, turist- och försäljningsfritt. Det kändes riktigt bra, i alla falla mestadels. Vi fick bära utrustningen sista biten, för man kunde inte köra fram. Vi låg i vindskydd (jo, även jag, trots att jag har ett handelstält), intentionerna var verkligen goda. Men så slappnade människor av, det kom fram konstiga matförpackningar, och dessa förb-e mobiltelefoner. Det knäpptes på dem, det pep och tutade litet då och då, och det var svårt att få fram rätta känslan. Detta blev, förvånansvärt och helt av sig självt, ett alkoholfritt rendezvous. Jag tror ingen av deltagarna ens tänkte på det, för vi hade faktiskt lika roligt ändå. Konstigt, va?
De allra flesta av dem som åker på rendezvous, platsar egentligen inte där. De vet ingenting, eller mycket lite, om de kulturer de eftersträvar att "likna". De tycker det är litet kul att komma ut en helg, ligga i tält, klä ut sig, ha fest (om nu inte festen för dem redan börjar på fredag och håller på till söndag). De åker på den träffen som ligger närmast, sedan är det bra för det året.
Jag tror att Chaparral, Älvkarleby och Strängnäs alltid/så länge de finns kommer att vara jippo-ställen. De är bra för mig, rent ekonmiskt, eftersom jag är nasare och vill sälja mina prylar och mitt material. Men för mitt egna välbefinnande är de inte särskilt roliga.
Men jag tror/hoppas också att det kommer att startas nya rendezvous, som vänder sig till de mer seriösa. Det kommer aldrig att bli stora träffar (vi är för få utövare i Sverige), men det kommer att tillföra oss, som vill ha litet mer, något som vi inte hittar på dagens träffar. De kommer att ställa hårda krav på deltagarna, och dessa deltagare kommer också att ha styrkan att "gallra" inom det egna ledet.
Jag tror/hoppas att det kommer att bli en brigad av människor, som träffas på mycket seriösa, krävande rendezvous någon eller några gånger om året. En del av dem kommer att åka på andra, mer jippo-betonade saker - för att träffa kompisar, tjäna pengar - men att den personliga tillfredställelsen kommer man att hitta på dessa mycket seriösa träffar.
Min oroliga frågeställning är då; kommer jag att hinna uppleva det, innan en modern rullator sätter stopp för min medverkan?

/Thomas "klockaretorparn" Alfredsson

-------------------------------------------------------

Jag har läst vad Mountain Men, Jonny och Klockaretorparen tycker och har haft liknande diskussioner i scouterna angående den verksamheten (jag är scoutledare, dock varken religiös eller nykterist). Men jag tycker att vi alltid kommer fram till samma svar: Allt är vad du själv gör det till.

Men vi får inte glömma en sak: Det kan vara så att det behövs det som är enkelt för andra att hitta och besöka för att visa upp sin verksamhet … om man verkligen vill bli fler…

Av 100 besökare på Camp Chinook kanske det blir 2-4 intresserade varav 1 senare kanske kommer att inse att det är ”Mounatin Men”-modellen som ger det man söker.

Men då krävs det ju att den intresserade välkomnas, får hjälp att hitta sin plats i verksamheten och liknande istället för att pekas ut som ”jippo”-anhängare.

Vad det gäller mig själv vet jag inte riktigt vad jag tycker, jag är inte tidstypiskt klädd, har inget tidstypiskt boende, lagar gärna mat över öppen eld, men klarar mig utan plastpåsar, tycker det är trevligt att komma till Chinook eller Strängnäs och träffa folk.

Jag har varit på strapatser i naturen och i fjällen, i regn och snö, i värme, under fina kvällar och storm, jag har varit blöt och jag har frusit, jag har burit min mat och fått vara utan om det inte har räckt eller om det inte nappade och jag har njutit av friheten. Men idag förstår jag inte glädjen i att klä sig som för 200 år sedan och frysa, vara blöt eller hungrig i onödan men jag respekterar de som vill göra det.

Men jag vet att det inte uppskattas av alla att man stannar en kväll på Chinook om man inte är rätt klädd och så vidare enligt koderna och att man dessutom sover i en av stugorna på campingen. Och det tycker jag är tråkigt, kan vi inte umgås över gränserna någonstans?

Visst, både jag och min sambo kommer säkert att göra oss lämpligare kläder så småningom, och vi kommer kanske att skaffa oss ett passande boende också. Men vi kommer förmodligen aldrig att bli ”Mounatin Men”, vi kommer att hålla oss till en enklare nivå.

Så känns det idag i alla fall. Men vem vet, jag kanske ramlar ner vid en lägereld någonstans där ni minst anar det, men till dess – bli inte sekterister som stänger andra ute genom att vara för extrema i ert tänkande, jag tycker för mycket om er för att vilja se det.

Tänk på att vi alla behövs om världen ska bli vackrare.

/Perra Anderson

-------------------------------------------------------

Hej Perra..

Tack för ditt brev. Alltid roligt med feedback och diskussioner!

Tillställningen på CampChinook kallas för ett "Rendezvous", och därigenom faller det INTE under kategorin "vilken fest som helst". Folk missförstår detta och vi ville med vår diskussion s.a.s. "re-claima" ordet.

"Rendezvous" är som fenomen en historisk företeelse där pälsjägare och indianer från och runt Klippiga Bergen träffades för att idka byteshandel. Pälsar från främst bäver byttes mot div. förnödenheter varav alkohol var en av de viktigaste.
Rendezvous idag, om man ser det internationellt, är en träff för western-entusiaster med tyngdpunkt på just trappers och indianer som vill leva ut sitt intresse i praktiken. Dessa utövare kallas gemensamt för Buckskinners. Nivån på återskapandet och det autentiska varierar från "western-inspirerat" till "räkning av stygn".

CampChinook har i år sitt 10:e Rendezvous och initialt sattes reglerna/kriterierna: tidsenliga kläder, tidsenlig utrustning och boende för alla på ön. Att sedan bo i stugor är naturligtvis ok för de som vill, militärtält likaså.. men inte på ön, då det faller utanför just dessa regler. Den kanske svåraste regeln att efterleva är; saker som inte är tidsenliga skall hållas dolda.
För att få en tillställning med en viss inriktning så måste ju regler sättas.. I detta fall har kläd- och utrustningskoden inte riktigt funkat.. MEN.. tillställningen funkar ändå.. Den har hittat sin nisch. Folk träffas och har, så vitt vi vet, mycket roligt.

Visst ska vi, som du säger, umgås över gränserna. Vart ska annars den som inte "börjat" än ta vägen? Fast kanske det bör ske i ett annat forum eller varför inte, för att fortsätta med träffen på Hunsen som exempel, ske på dagtid, eller kanske på fredagskvällen då ön står öppen för allmänheten? För på lördagsaftonen är det ju, som du vet, öppet endast för medlemmar. "Endast medlemmar" är ju en regel som innebär att endast vi som grupp och likasinnade ska få umgås. Visst, de som står utanför och på andra sidan bron är också schyssta och snälla människor. Gränsen måste dock dras någonstans. Om vi inte sätter gränser och specificerar hur vi vill ha det, vad är det egentligen då för skillnad mellan tillställningen på Camp Chinook och andra tillställningar/maskerader/grillaftnar/fiskafänge? Ska vi (som i alla rendezvous-deltagare), och som skrivet i artikeln ovan, vara tvungna att definiera om begreppet och istället kalla det en vanlig grillkväll a'la fredagsmys där ALLA är välkomna oavsett om de är intresserade av Nordamerikansk historia eller inte?

Människor träffas och grupper bildas med ledning av intresse, därav begrepp som "intresseförening". Vill jag t.ex. bli medlem i Svenska Grand Danois klubben så kan jag inte komma dragandes med en tax. Listan på liknande exempel kan göras lång. Det finns trevliga människor överallt, men för den sakens skull släpper INTE Sofia Hogs in en person som kör en Yamaha 125:a, bara för att han är trevlig? Kanske illa vald liknelse, men du förstår vart vi vill komma, och som sagt, CampChinook-träffen funkar, och vi i SMM tycker det ska vara så.. men då utvecklingen går åt det håll det gör ser vi det som läge att föra denna diskussion. För nästa gång ett beslut kring dessa träffar skall tas, kanske det blir det western-inspirerade alternativet istället för allmänhetens önskemål.

Nåja, detta har föranlett att vi i SMM, som grupp, till viss mån distanserat oss från detta fenomen och söker något annat.. mer "autentiskt" om man så säger.. eller "extremt" för att citera dig. Vi har till och med valt att kalla oss brödraskap istället för "förening". Vi är med andra ord en tätt sammansvetsad grupp med ett tydligt gemensamt intresse, praktiskt historiskt återskapande av den Nordamerikanska pälshandeln. Intresseras man av det, och är schysst, får man vara med. Detta stänger mycket riktigt ut folk som inte är intresserade av medlemskap i SMM, men det skiljer som sagt inte oss särskilt mycket från Grand Danois klubben.

Vad gäller att få hjälp och goda råd på vägen ställer vi MER ÄN GÄRNA upp med svar på frågor/förslag på läsvärt/mönster/material mm. Faktum är att en stor del av SMM:s verksamhet går ut på just kunskapsförmedling, denna hemsida är ett lysande exempel på detta! Denna ambition genomsyrar i mångt och mycket alla inom intresset, extremist eller inte.

Som avslutning på detta långa svar vill vi bara säga att artikeln ovan inte har till syfte att sparka på människor som offrar sin dyrbara tid, pengar och energi på sitt western-intresse, vilken "sekteristisk" nivå det än resulterar i. Det är de som inte är intresserade av annat än "den där maskeradfesten" och de inslag som inte har med gamla western att göra vi vill komma åt.

Vänliga hälsningar,
/Mike, Char, Rickard och Charlie

-------------------------------------------------------

Funderingar runt autentiska Rendezvous.....

Ni väcker tankar runt autenticitet och känsla. Jag håller med i mångt och mycket, men var drar man gränsen för nivån; kategori 3.
Hur långt ska man gå för att vara historiskt korrekt vad det gäller glasögon, hygien m.m? Jag som kvinna har ju dessutom ingen som helst plats på ett R-V om vi nu ska vara historiskt korrekta.
För rent historiskt finns det inga belägg för att kvinnor deltog på rendezvous. Hur ska jag göra då?
Är jag, om jag uppfyller alla krav på utrustning och kläder, välkommen på ett kategori 3 rendezvous? Eller ska jag anamma ett manligt alter ego.....Eller?
Är ju själv väldigt intresserad av både pälsjägarkulturen och indiankulturen.....MEN historikt väldigt okunnig, dock ganska väl insatt i friluftsliv och s.k. vildmarksöverlevnad. Så att leva primitivt ser jag inte som några som helst problem.
Det jag upplever som "ny" är hur svårt det kan vara att "komma in " bland er som verkligen kan. Öppna er lite och ta emot oss verkligen vill men inget kan. Ni besitter så mycket kunskap som ni kan dela med er av, både praktiskt och litteraturmässigt. Vi kan naturligtvis också läsa oss till kunskap, men ni har ju redan letat ut de mest trovärdiga bitarna. Så hjälp oss att hitta rätt.....och...javisst eran hemsida är en början.
Nu är ju ett kategori 3 rendezvous redan på planeringsstadiet och som jag förstått så kommer det att förläggas bortom bilvägarna. Då kommer ju rent naturligt alla släpkärror och gasolkaminer att försvinna. Något jag iallafall välkomnar eftersom jag tillhör den lilla skara som försöker rida till träffarna på Camp Chinook. Vilket ibland känns ganska bortkastat eftersom få bryr sig. Jag har bara filtar att sova i och inget spritkök e.dyl. bara yxan och ett tändstål(förvisso modernt), också lite mat, mer är det inte. Då känns det lite orättvist att dras över samma kam som "alla" andra. Och visst är det mest jag i det ridande sällskapet som är riktigt historiskt intresserad, medans de andra mer gillar själva hästbiten. Då kommer vi till nästa problem -hästutrustningen! -jag har grejor som fungerar väl både för mig och hästen på långturer, så jag är inte villig att byta ut den. Det är dessutom för dyrt. Så hur långt ska vi sträcka oss i den frågan? Jag gör så gott jag kan inom ramen för min ekonomi.
Sist så tror jag att alla träffar uppfyller sin funktion, men att benämmningarna har blivit lite olyckliga. Men det är nog något som vi får leva med, för alla föreningear vill naturligtvis kalla just sin träff för ett rendezvous. Annars blir det i status förpassat till vilken medeltidsmarknad eller jippo som helst....och det vill ingen med lite självaktning.

/Tina
© Copyright 2006-2016 | 1658279 pageviews since start 2006 | Sign in